Mor i Sutre ebook

Hjalmar Bergman

Mor i Sutre

Warszawa 2020

Innehåll

Gästgivarn i Sutre var några och femtio år då han tog sig hustru. Orsaken till dröjsmålet var den, att han som gästgivare råkat kvinnfolk av alla slag och i en punkt funnit dem alla lika som syskonbär. De höllo inte med rättvisan. Efter hans förmenande. Och orättvisa var gästgivarn i Sutre en styggelse.

Av samma orsak höll han sig icke med konjak, rom, arrack med flera tullpliktiga varor, ty han betraktade tullen som en orättmätig pålaga, den där en rättvis man icke borde underkasta sig. Hellre då lida den försmädelsen att höra granntyckta gäster klandra maten, lagad av en halvblind gumma, och den tarvliga drycken.

Men en dag kom till gästgivargården i Sutre en västgötaknalle, slog sig ned under eken med lådan sin och begärde konjak.

Har jag inte, svarade gästgivarn.

Varföre då, då? frågade knallen, som var en allvarlig ung man med svarta tattarögon och svart, stripigt hår.

För det ska fan och inte jag betala syndapengar, svarade gästgivarn och utlade sina åsikter om tullen.

Det finns väl tullfri konjak, invände knallen. På västkusten kan en tappa konjak ur gråberget, om en bara har rätta handlaget.

Det lät någonting, tyckte gästgivarn. Och eftersom knallen lovade att lära honom rätta sättet att tappa konjak ur gråberget, och eftersom gästgivarn vid fyllda femtio så gott först som sist borde se sig om i världen, ställde han om sitt hus, spände för kärran och åkte med knallen till Göteborg.

Fem veckor senare, vid Brittmässotid, vände han tillbaka. Storeken i Sutre stod ännu grön så när som på den blixtbrända toppen, och när kärran svängde om klinten, pekade gästgivarn och sade:

Det är väl grant?

Bak i kärran hade han sex ankare konjak och annan munfägnad och bredvid sig på sätet hade han en långbent, smärt flicka.

Det är väl grant? sade gästgivarn, men flickan sade ingenting.

Kärran stannade framför kökshuset, gästgivarn hoppade ur, pekade med piskan på storstugan eller adelskammarn, som den också kallades, och sade:

Det är väl rart?

Ja, det är rart som en likkista, sade flickan, syftande måhända på det höga, brutna, svarta taket.

Det är klart, att du inte håller dig till rättvisan, sade gästgivarn.

Han bredde ut armarna och famnade med möda en femtedel av storekens vidd.

Har du sett på maken? sade han. Ska du säga, att den inte är grann?

Flickan såg upp och genom det rika lövverket varsnade hon den kala toppen.

Den är ackurat lik dig, sade hon, skallig och åbäkig.

Då körde gästgivarn fram till källardörren, satte upp bräder till kärrkanten och rullade av sitt tullfria gods. Tog därpå sin packning och flickans och bar in i kökshuset, spände ifrån hästarna, ställde in dem i stallet och gav dem foder och vatten.

Under allt detta satt flickan kvar på brädan, händerna i knät.

Ska du inte stiga ur? frågade gästgivarn.

Nej, sade flickan.

Hur länge ska du sitta där då? frågade gästgivarn.

Tills du kör mig hem igen, svarade flickan.

Det dröjer, sade gästgivarn, gick in i köket.

Efter en bra stund tittade han ut igen. Flickan satt alltjämt på kärrbrädan, händerna i knät.

Skulle du inte hålla dig lite till rättvisan nu? undrade gästgivarn. När som du ska vara hustru och gästgivarmor.

Inte är jag mor än, sade flickan, och inte blir jag det här i gården.

Det får vi väl se, sade gästgivarn, ropade på drängen och drog in kärran i vagnslidret. Han bommade för dörren, gick ut på ägorna och återvände först i mörkningen. När han strök förbi vagnslidret hörde han ett sakta knackande på dörren. Gästgivarn lade örat till.

Vill du ut nu? frågade han.

Ja, jag är farligt hungrig, svarade flickan.

Gästgivarn öppnade, pekade med huvudet på köksbyggnaden.

Dennasse här du köket. Laga något åt mig med.

Flickan in i köket. Efter en liten stund sken fönstret, rök skorsten, ångade mustiga dunster ut genom dörrspringan, där gästgivarn stod och lurade.

Nog har hon de riktiga tagen, tänkte han. Om hon bara vill hålla sig till rättvisan.

Han gick in, satte sig till bords och åt så god mat som aldrig förr i Sutre.

Flickan stod vid spisen, skötte sina sysslor och småsjöng.

Gästgivarn torkade sig om mun, tackade gud och sade:

Nog kommer du att trivas i Sutre. Det var inte farligt.

Aldrig! sade flickan.

Åjo bevars, vidhöll gästgivarn. Du är inte tungsint av dig. Och får du sen småfolk att pyssla med.

Då går jag min väg, sade flickan.

Med ungen? undrade gästgivarn och småflinade.

Flickan sade:

Blir han lik dig, så vill jag inte se honom.

Jaså, sade gästgivarn.

Och blir han lik en annan, så ska du inte ha honom, din grömming.

Vem skulle han då bli lik? undrade gästgivarn.

Det är en du inte känner, sade flickan. Blir han lik honom så ska jag hålla honom som Vår Herre.

Och vart ska du ta vägen med den? frågade gästgivarn. Blir han så fin, han, så är det väl bäst du går till kungen med honom. Eftersom inte Sutre duger.

Nej, inte åt honom, sade flickan, kastade med huvudet.

Gästgivarn såg sig omkring.

Han kan få sämre, tyckte han.

Nej, inte om det så vore i diket, sade flickan.

Därmed var samtalet slut och flera fördes ej i det ämnet mellan gästgivarn och hans hustru.

Men två år senare födde hon honom en son.

Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn.

Dig, svarade hustrun.

Gossen kallades Lars efter far och farfar. Han blev tungrodd och åbäkig och så i alla stycken sin fars avbild, att det måtte förvåna.

Och mor i Sutre fick ännu en son.

Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn.

Dig, svarade hustrun.

Han kallades Anders efter morfar och släktade mera på mödernet, så att han var rörlig och häftig och som barn så lynnig och oberäknelig, att modern måtte aga honom beständigt.

Därnäst kommo så döttrar och sent omsider, då mor i Sutre redan var över fyrtionde året, ännu en son, som kallades Daniel.

Vem ska han vara lik? frågade gästgivarn.

Dig, svarade hustrun.

Men pojken hade icke ett drag av fadern, icke heller liknade han modern om icke i det, att han var gladlynt.

Då Daniel var vid pass tio år gammal, hade gästgivarn kommit ett bra stycke in på sjuttiotalet. Han hade svårt att förlika sig med pojkens upptåg.

Daniel hör inte hit, sade han.

Hör han inte hit? upprepade gästgivarmor. Det var håken. Hör inte min pojke hit?

Nej, sade gubben och grinade illfundigt. Det var nog honom du tänkte på, när du sa, att son din var för god för Sutre.

Men gästgivarmor förstod ingenting utan gubben måtte upprepa ord för ord vad hon sagt den första dagen i Sutre.

Då rodnade mor i Sutre ända upp i öronsnibbarna.

Det var skam till minne du har! sade hon.

Överord minns en nog, sade gubben.

Men jag har glömt det, jag, försäkrade mor i Sutre.

Du blir väl påmind, sade gubben.

Men mor i Sutre tänkte inte vidare på den saken förrän den dagen, då gästgivarn dog. Sedan han bett barn och husfolk om förlåtelse, anropade han hustrun om tillgift för vad han mot henne brutit.

Vad skulle det vara? frågade mor i Sutre, satte händerna i sidorna. Gästgivarn räknade upp en del och nämnde som det värsta, att han tagit henne mot hennes vilja.

Än sen då? sade mor i Sutre.

Därför hade hon aldrig trivts, menade gubben.

Nu hör jag, att det är slut med dig, Lars, sade mor i Sutre. Som du har blitt velig.

Och hon slog sig på de vidlyftiga höfterna och förde händerna till den digra barmen.

Kan någon se på mig att jag inte har min trivsel och fägnad? Nej, jag begriper inte vad det är du har gått och funderat på.

Och hon tänkte inte vidare på den saken.

Förrän en sommarsöndagsmorgon, då hon satt på bänken under storeken och anställde sina gudsbetraktelser. Raslinge klockor ringde och postillan låg i knät, uppslagen för andaktens skull men oläst för tankarnas.

Då tänkte hon på det där, som hindrat flicksnärtan att hoppa ur kärran rakt i famn på gästgivarn. På det där, som kommit tungan att löpa med otänkta tankar.

Inte var det det, att hon haft en annan kär.

Hon mindes knappt vilken. Kunde ha varit jungman med blå halsduken. Kunde också ha varit någon annan.

Hon mindes icke.

Nej, det var väl det, att hela tunga livsarbetet skulle taga sin början just som hon steg ur kärran. Taga sin början utan återvändo. Det kändes som en tung hand och flickkroppen spjärnade mot.

Och ändå är det bara det en trivs med, tänkte mor i Sutre.

Till sist.

Tankarna bli korta och stadiga, mest som de voro av kött och blod. Jag har bara fyra.

Den ena tanken heter Lars, den andra heter Anders, den tredje Stava och den fjärde Daniel.

Och så hela Sutre. Men det är inte en tanke.

Det är käringen själv.

Som hon nu satt där under storeken med postillan i knät till synes läsande, gingo barnen förbi henne, alla fyra i kyrkkläder.

Först kom Lars, huvudet sänkt, ögonlocken tunga, pannan rynkad.

Det är hela gästgiveriet, tänkte mor, smög en blick i smyg till sonen. Det är privilegier och skjutsstadga och länsstyrelse och sockenstämma och sju sorger för det dagliga.

Härnäst kom Anders, mössan i nacken så att solbrännsranden ohöljd lyste som ett ärr tvärs över pannan.

Det är hästar och åk, tänkte mor, det är vägar och broar och bommar och skjutspengar och resenärer av alla slag.

Hon log åt sin tankelek.

Härnäst kom Stava.

Kök och klädkammare, tänkte mor.

Sist kom Daniel.

Som han var yngst och kälen gick han icke förbi utan ställde sig tätt intill mor.

Då spratt hon till och rodnade.

Vad en tänker tok! Är detta gudsbetraktelser.

Och hon förde fingret till skriften i David Rygelii postilla, läste:

“Så säger ock Salomo: Den sig uppå sitt hjerta förlåter, han är en dåre; men den som går med wishet, han skall friad varda.”

Vartill Paulus i första Episteln till de Corinthier, 3 kapit. 19 vers genmäler:

“Ty denna wärldens wishet är galenskap för Gud, efter som skrivet är: Han griper de wisa uti deras klokhet.”

Det var texten, och nu kom utläggningen.

Men luften under lövvalvet var solljum, skriften svårtydd och meningen undersam, ty ord stod mot ord som två stångande gumsar.

Så att mor hade icke hunnit särdeles långt, då Daniel tillkännagav, att en resande höll sitt intåg genom södra grinden.

Ett ståtligt ekipage fast skamfilat, åldrigt, rangligt.

Det är Frönsagreven, sade Daniel och drog sig närmre mor.

Då blir jag sittande, sade gumman.

Ty med greven på Frönsafors hade folket i Sutre ingen samfärd.

Ekipaget stannade under eken, greven hoppade ur, räckte tömmarna åt Daniel.

Guds fred, kära mor, hälsade han. Fägnar mig, fägnar mig–

Fägnar dig så lagom, tänkte gumman. För den matfriarn rörde hon inte finger.

Han satte sig bredvid henne. Och då gumman synbarligen försjönk allt djupare i andakten gav han henne en lätt liten klapp på den fylliga, äppelröda kinden.

Var har kära mor sina tankar?

Det ska jag säga, svarade gumman och log. Jag sitter och undrar om jag ska räknas till de visa eller till de dåraktiga. Efter Skriftens ord.

Vartill greven genmälte:

Förvisso, förvisso, kära mor. Men mig undras, hur det står till i köket? Jag rastar här en kvart eller så och skulle gärna taga mig något till livs.

Förvisso, förvisso, härmade mor i Sutre. Om greven betalar, vad han är skyldig sen sist.

Greven slog på tomma fickan och fann att samtalet borde vändas åt annat håll. Blicken for snabbt över husväggen, kikade förstulet in i köksfönstret, fördjupade sig i vagnslidrets mörker, klättrade upp i den kala ektoppen, som obehagligt påminde om ris och aga, släppte sitt tag och föll rakt ned på Daniels oskyldiga huvud.

Den pilten, sade greven sträckte ut sin ringbeprydda hand, den pilten skulle passa mig förträffligt. Jag behöver en drängpojke som är kvick och händig. Hundra riksdaler bjudet, städjan oräknad.

Inte för tusen, sade mor i Sutre.

Hundratjugo, föreslog greven.

Inte för hundra tusen, sade gumman.

Då är kära mor dåraktig, sade greven, sprang upp och gjorde sig redo att fara. Men när han stod med foten på steget, vände han sig plötsligt om mot gumman, grinade som en solvarg, de svarta ögonbrynen högt uppdragna i pannan, näsan smal och blåvit som på en dödssjuk, tänderna långa och blänkande som på en dödskalle.

Eller tror kära mor att pilten i min tjänst skulle taga skada till sin själ? Ack, dårskap, dårskap!

Säg inte det, mumlade gumman, som visste ett och annat om Frönsagrevens vägar.

Men greven fortfor:

För visso tar han skada till sin själ, var helst han vankar. Men se blott till att pilten får valuta för förlusten. Jag kunde lära honom ett och annat.

Och läggande sin hand mjukt på gossens huvud sade han:

När du får din egen vilje, gosse–

Då reste sig mor i Sutre och postillan stängdes med en smäll. Så liten orsaken var hade likväl sinnet runnit på henne och ansiktet flammade av vrede.

Min vilje är hans vilje, och det tör den förbli så länge jag har ögona ovan jord.

Greven kastade sig på sätets fläckiga, trasiga dyna, tog tömmar och piska och saluterade mor i Sutre.

Och alltjämt grinande som en solvarg men len och mild i rösten uppmanade han henne, sägande:

Bed då Gud, kära mor, att han förlänar er en god vilje. En klok och listig och förslagen vilje. En riktigt satans slug och underfundig vilje. Ty det gagnar pilten föga att kära mor har ett det ömmaste hjärta–

–om hon eljest är dum som ett fä, fortsatte gumman och skrattade. Och hon tillade:

Ja, förlita på det, greven, att gäller det barnen är jag listig som fanen.

Greven saluterade ännu en gång på det artigaste.

Sade:

Då blir det en gloire och triumf för kära mor, den dag hennes klokhet prövas.

Frönsaekipaget rullade åstad, ståtligt fast skamfilat, åldrigt och rangligt.

Där for han, sade Daniel.

Och mor i Sutre sade:

Jag vånne han aldrig hade kommit. Guds ord är krångligt i sig utan att hin behöver vända det bakfram.

Mor i Sutre ville veta två ting. Hon ville veta, vad barn ska vara bra för; och hon ville veta, vart den röde gumsen tagit vägen. Hon ville veta en ting till, men den saken höll hon tyst med. Den skulle utforskas på stället och med egna ögon. Till den ändan tog moran sin enekäpp med svarvad krycka–en gåva av Träsken–och begav sig leden uppföre. Spåren voro synliga nog i det dävna, rödbruna näverrasket och längre upp tecknade de sig ännu tydligare i frosten. Så hon behövde inte tveka om vägen.

Det var inte likt något att gumsen skulle gått vill i skogen så här dags på året, då en nätt och jämnt kunde få honom från dörren, det lata aset. En kunde väl inte tro, att han tagit Israels synder och gått ut i ödemarken, som skrivet står? Varg hade inte varit synlig sen i mars ett år sen, lo sågs aldrig vid Sutre. Där som Träsken komme snart igen från Frönsan kunde en sätta honom hemligt att se i vatten efter gumsen. Och vad heller som helst skulle han ta jäntan med sig till Knallrike, därifrån hon kommen var. Ty här ledde spåret över stättan in i ljungen utan återvändo. Spikespår efter spikestövlar. Vem går i stövler så här års, då folk går i träskor? Tvi vale för drängen, så son hennes han var!

Mor i Sutre satte sig på gamla råstenen vid gärdesgården. Hon lyfte käppen och drev ett duktigt slag i stättebrädan. Och se det skedde som hon tänkt sig: det murkna skarnet brast. Fattas bara att hon stigit på brädan och grenslat gärdesgården och blivit sittande till spe för ungarna! Som en so i en grind. Besynnerligt att fläsket skall lägga sig på låren, där det inte gagnar och lämna ryggen ranglig, som en ungsraka och frusen som en marskråka. Men Skapelsen är ett kapitel som en aldrig kunnar i.

Äss han nu har gått till Gruvkärret, Daniel, så är saken klar. Inte letar en efter gumsen i kärret och inte lurar en mor sin heller. Nej, inte om hösten, inte. Träsken får ta sin så tar jag min, det är varken knep eller kniv.

Mor i Sutre satt på gamla råstenen vid gärdesgården. Backen var brant och brantare blev den på andra sidan ledet. Det var skäligt att taga sig anderum. Vred hon något på huvudet så gick blicken genom hela Sutredalen ända upp till Holfjället och Hoby skogar. Men morans blick stannade vid ekarna, som ännu buro hela sin lövskrud, fast i brunt, ett varsel om hård vinter. Tegeltaket klöv upp som ett skär ur lövmassorna, skorstenarna stodo som sjömärken. Mor i Sutre var västkustbarn och tänkte oftare på hav och skär ju äldre hon blev. Dock icke ofta.

För närvarande tänkte hon på de tre ting, som hon gärna ville ha kunskap om.

Och en är väl stollig, tänkte hon, som skaffar sig barn efter fyrationde levnadsåret. Lars kunde jag fäkta med och Anders kunde jag fäkta med. Döttrarna tog Gud i sin nåd så när som på Stava, som greven tog. Och honom tar väl hin om han får leva. Så det är ord och avsked. Och vore en tjugu år yngre så råddes en väl med Daniel ock. Han kom rakt för sent. Inte var det min vilje, det vet jag, och inte salig gästgivarns heller. Men kappas om honom med lejonen, det får en göra.

Hon lyfte kjortelfållen och snöt sig, torkade därpå ögonen och därpå hela det runda, skinande ansiktet. Daggen föll ymnigt i gryningen och rann i rännilar fram ur morans slätkammade, gulgråa hår. Sönderslitna dimtussar seglade lågt och långsamt fram genom dalen, tätnade kring ekarna och stod som tjock vit rök kring gästgivargårdens tak. En flock kajor sträckte från väster till öster. Kråkorna grälade om mask på fältet. Två rödbruna löss krälade långsamt fram över myllan upp mot klinten, vände och kröpo i samma takt utför. Det var Brokan och Skällan, som gingo för plogen. Efter plogen gick Lars, gästgivarn själv. Anders var ute i långskjuts med hästarna.

Och därsom Anders kommer hem i kväll, tänkte moran, så ska en ha honom att gå efter gumsen. Det tör vara likare än att spilla brännvin på Träsken för hans konster. Kan pojken gå haren i hasorna så kan han väl slänga efter gumsen ock. Det är, vad han duger till. Ligga på skytte och spränga hästar utmed vägarna. Finge den kvinna så bleve det väl föl i stugan. Men finna kritter, det duger han till. Skällan fann han ända ned på prästhagen. Om det nu var prästens illfundighet att hon kommit så långt. Ijia mig, sätt i väg, käring, och sitt inte här och fundera.

Hon stötte staven i mossan, halade och drog. Men högra vaden hade somnat och kändes som dödkött; den måste först gnidas. Och när hon nu fick skinnet mellan nyporna kom hon att tänka på Stava. Litanian som lästs i fjorton år, lästes om igen till punkt och pricka.

Inte var det något fel på henne hemmase, och när hon fyllt tretton år kom hon till prästen i Raslinge. Där var det Guds ord och tuktan. Högst hade hon varit i läsningen, högst i hela socken, och ändå skulle hon bli med barn. Det var det som var så helvetes förargligt. Greven kunde väl ha sett sig om bland de dumma jäntor han hade. Men det är alltid så att det liksta ska gå först; skrapet stannar i sumpen. Det är Skapelsen igen, som en inte blir klok på. Hade prästen givit sitt folk födan, som hans plikt var, så hade hon väl stannat i Raslinge och aldrig kommit till Frönsan. Och därmed hade mycket varit ogjort och annorlunda i Sutre. Sväran hade hållit sin elaka tunga i styr, och Lars hade inte brölat som en tjur mot mor sin. Där gick han nu bak plogen så tyst som en mus och gitte inte ens hojta åt kritterna. Men åt mor sin hade han hojtat och skällt systern från heder och sansning. Håken vete, var han tog orden ifrån, den surmulen. Det var som en domedagstext. Ända tills moran fick igen målföret och svarte något för sig och något för Stava och något för dem båda ihopa. Tvi vale att sväran skulle höra på, hur det gick ord mellan mor och son i Sutre.

Och skulle hon nu få det att säga, att Daniel låg med Träskens dotter! Raska dig, Elias, nu rider vi till himla, sa stollen red på körktuppen.

Mor i Sutre gick utmed gärdesgården, prövade störarna och fann ett ställe, som erbjöd någon trygghet. Först kastade hon över träskorna, såg sig om till höger och vänster, oviss om inte ungarna kunde ligga i bakhåll, kavlade upp kjolarna och visade två stadiga, muskulösa ben. Huden var skär som en flickas, men ådrorna voro lillfingerstjocka och nedanför knäna gingo två valkar, märken efter kärnringen. Mor i Sutre började klättra, prövande och försiktigt, gripande med tårna och skrapande med naglarna för att få fäste i de fuktiga, slemmiga störarna. Så kom stora svängen och gumman satt grensle. Halva vägen gjord, gudi lov!

Ja, knaka du, skrälle, mumlade gumman, lite andrum får du unna mig. Hon lade huvudet på sned och kikade kisande ned i dalen. Nog rörde det sig i allövet, men det var väl fåren som rumsterade där utan gumse. Och kalvarna gingo just nu ur lagårdsdörren; det var Basses göra att driva dem i vall och Larsens ungar hängde väl i hälarna på honom.

Mor i Sutre upprepade första punkten i dagens text:

En frågar det, vad ska barn vara bra för? Det vete Håken om eljest någon vet.

Hon grep hårt kring stöttan och sade:

Så tar en andra skånken då. Gud ske pris för paret!

Men i samma stund kom olyckan över henne, befarad och besannad. Det lät först som ett klockspel med dombjällror stämda i halvoktaver ända upp i den gällaste diskant. Strax blev det tydligare, och snart tydligt nog. Det var ungarna, som skreko.

Mormora! skreko de. Mormora!

Från Basse, den äldste, tretton år fyllda, till Lasse, den minste, om två, taktfast, envist, klangfyllt:

Mormora! Mormora!

Mor i Sutre rodnade som en ung flicka. Hon drog hastigt ned kjolarna, stack fötterna in i fållen, krängde sig fast vid stöttan. Håller jag mig tyst så tör de missa mig, mente hon. Men klockspelet sjöng oförtrutet och det var nu tydligt att det drog fram genom allövet, ett stenkast blott från stättan.

Mormora! Mormora!

Först kom Basse, trettonåringen, Stavas son, på sin grevlige faders befallning kristnad till Basilius. En trög och långsam och förståndig gosse, full av hin håle. Efter följde Lars och svärans barn, Britta, Kajsa, Bollan, namnad efter farmor, Lasse, två år mellan varje och två alnar nu. Basilius stannade på dryg käpplängds avstånd ifrån stättan, den andra stannade var i sin stad, behållande avståndet sins emellan.

Mor i Sutre sporde:

Vad håken skriker I efter?

Men nu skreko de inte alls, en fullständig tystnad rådde. Öronen petades, tårna undersöktes, luggen krafsades.

Mor i Sutre sade:

Packa er hädan! Ser I inte att kalvarna gå ur lagårn?

Då svarade Basilius:

Jag tyckte, att det var en kråka som satt på gärsgårn.

Det tyckte’n, bekräftade Britta.

Och Basilius fortsatte:

Men det var för stort, så jag trodde det var en örn.

En stor, stor örn, upprepade Lasse.

Mor i Sutre svängde sin stav, icke för häftigt dock, ty ställningen var obekväm och varje rörelse förorsakade smärta.

Packa er hädan, sa jag! Laga er bort!

Basilius bytte fot, därpå sade han:

I jonse såg jag en stor huggorm. Den var välan så stor som en kvastkäpp. Den ligger välan vid köksten och gonar sig.

Den hålen visste, att mormor hade ormskräck. Om ej för egen räkning så för ungarnas. Och nu märkte han med glädje, att gärsgårn begynte åma sig och knastra.

Men mor i Sutre såg den ledes list och sade:

Nämn’et för gästgivarn så slår en ihjäl en.

Gästgivarn går för plogen.

Säg’et åt pigan då.

Hon törs inte för han är så åbäkig. Det är nog bara mormoran som slår en tocken.

Mor i Sutre betänkte sig. Satt hon ett ögonblick till så skulle skånkarna somna. Ormen trodde hon inte på, men list är bättre än less.

Gå förene ni då, sade hon, så kommer jag. Rappa på!

De togo skutt, som tydde på en underfundig glädje, och tumlade nedför backen. Mor i Sutre gjorde ett kraftigt kast med låret och tullrade om som en tunna i ljungen. Det tövade lite innan hon kom på fötter igen och fick träskorna på. Ungarna voro redan dolda i allövet. Mor i Sutre räckte lång näsa nedåt dalen, svängde om på hälen och klafsade raskt och manhaftigt fram över ljungen. Nu hade spåret tinat bort med frosten, men att det ledde till Gruvkärret var visst som amen i körkan. Hur långt försprång kunde han ha, Daniel? Klockan tre gick flickan till kärret med byken, klockan fem gav han kritterna vatten. Nu var hon väl åtta vid pass. Tre timmar. Tre timmar allena vid Gruvkärret, Daniel och flickan–

Hon trampade fram genom ungskogen som en älg, klöv och krossade hämmande grenar, klev med högt lyftade ben mellan stubbar och rötter och klev aldrig fel. Röd blev hon och kortandad, det var svett och inte dagg som rann i rännilar fram ur det vattenkammade, grågula håret, men till minstingen skulle hon inte lämna Daniel en timme till i lejongropen.

Inte för att Träskens jänta var babylonisk av sig, nej vaserra. Och inte för att Daniel var värre skalk än andra i tonskiftet. Men det vet en, att när fäboden får lås får björnen lus. Och när nu gästgivarn sagt sitt ord mot gifte, fick en väl vaka att det inte bleve kättja i stället för kräckla. Nog med en oäkting i Sutre. Rotar sig den vanan i en gård så sitter den hårdare än själva pankan. Och vad blir det till med dessa ungarna, som drättla upp i lönn? Har de så greve till far, så blir det inte likare för det. Som Basse! Ett okristligt namn hade han fått och det var ändå det minsta. Blek och skranglig och underfundig som attan. Klok var han, ja vaserra, rent onaturligt klok. Komme nog högst i läsningen, han som modern. Men inte skulle Daniels pojke bli ett sånt där mellanting mellan hand och vante.