Vi Bookar, Krokar och Rothar. Ur en stadskrönika ebook

Hjalmar Bergman

Vi Bookar, Krokar och Rothar

Ur en stadskrönika

Warszawa 2020

Innehåll

PERSONREGISTER:

I. BLEKÄNGEN

FASTER MIMMIS OCH STADENS HISTORIA

RÅTTKRIGET

INGENJÖR KROK BADAR IHJÄL BLEKÄNGSBARNEN. BROMS GÖR FÖRLUSTER. OCH APOSTELN VAKAR

J. A. BROMS GÖR BOKSLUT

II. BACKARNA

STADEN VÄXTE

APOSTELNS ÄVENTYR

HERR VICKBERG OCH GALNE JOHNSSON

ABRAHAM ODLAR JORDEN. DET BRINNER I STADEN. OCH GUSTEN TILLVERKAR ETT ALIBI

APOSTELNS FEMTE ÄVENTYR

JULIUS KROK UTSTÅR MÅNGA VEDERVÄRDIGHETER OCH VÄXER NÅGRA TUM

JULIUS KROK BLIR MILLIONÄR OCH VÄXER YTTERLIGARE NÅGRA TUM

III. STRIDEN OM BLEKÄNGEN

PERSONREGISTER:

Amerikanaren, hemlighetsfull främling, lökodlare, sektstiftare, möjligen sedelförfalskare. Anders, poliskonstapel. Andersson, Blekängsmadam, baderska, städerska. Andersson, smed, föreg. son. Bergfeldt, greve, major. Bergfeldt, Vilhelm, greve, löjtnant, brukspatron. Bernhusen de Sars, Roger, baron och kammarherre, stor brukspatron. Björner, fältkamrer, lomhörd, lånar ut pengar. Björner, Abraham, son av föreg. och en Lilja, v. häradshövding, stadsfullmäktiges ordförande, praktiserande jurist. Book, prost, något pietist, sedermera känd för sitt Bordeaux. Book, Mimmi, föreg. syster, stadens mest aktade mamsell. Bring, förste stadsläkare, kallad “Fädoktorn”. Broms, J. A., plåtslagare, fabriqueur, Blekängens skapare. Broms, Louise, föreg. hustru, dotter av prosten Roth, efter sin död benämnd “lilla gumman i himlen”. Bäckman, magister, stor politikus. Bäckman, Ottilia, föreg. hustru. Carlén, klockare. Carlén, kallad “mutter Carlén”, föreg. änka, innehar Carléns källare. Ekman, Rosa, artist under pseudonymen Rosine de Rose, sedermera värdinna på Tre Remmare och gemenligen kallad Gula Rosen. Enberg, fru, hushållerska på Björkenäs. Evelin, sköka, sedermera jungfru. Hagelin d.ä., skomakare, vederdöpare, reformator. Hagelin, madam, föreg. hustru. Hagelin d.y., skofabrikör, Zionisternas äldste. Hagelin, Benjamin, son av madam Hagelin, bibeldoktor i Amerika, predikant och profet. Halling, Gustaf, inspektor på Björkenäs, bror till fru Enberg. Holmin, Paulus, kallad “Aposteln”, lektor vid Elementarläroverket, en fläckfri karaktär, innehar ett rent samvete. Hyltenius, Per, fil. dokt., brukspatron, beryktad hanrej. Hyltenius, Blenda, föreg. hustru, möjligen dotter av baron Bernhusen, egentliga orsaken till sin mans ryktbarhet. Johnsson, f.d. betjänt på Rogershus, dillerant. Krok, trivialskolerektor, mes, g.m. en Lilja. Krok, Julius, föreg. son, ingenjör, samhällsreformator, g.m. Krok, Marie, dotter av J. A. Broms. Deras barn: Louise, g.m. lektor Paulus Holmin. Agnes, ogift, förestår en söndagsskola. Abraham, lantbrukselev, t.f. inspektor på Björkenäs. Köpman från Göteborg, faster Mimmis älskare. Lagerström, verkmästare, sedermera kontorschef hos Broms & Krok. Larsson, stadsvakt, trädgårdsmästare. Larsson, byggmästare, bankdirektör m.m., Bethaniaförsamlingens äldste. Larsson, fru, föreg. hustru, Zionistiskt trosvittne. Lisen, fru Maries trotjänarinna. Lilja, Abraham I II III, brukspatroner på Viskingeholm. Lönrot, konstapel, överkonstapel, kommissarie. Ohlsson, Enok Ebenezar, grovarbetare utan anställning, rabulist. Pettersson, kallad “Liter-Pelle”, arbetare, sedermera fattighjon. Pettersson, Malin, föreg. hustru, frånskild, håller hus. Petterssons tvillingar, föreg. barn. Redaktörn av Nyheterna, gammal hedersman, läser sällan sin tidning och anser ej, att det könsliga är det centrala i livet. Roth, Eberhard, prost, rationalist, barnafader. Roth, Johan Jacob, konsistorii skjutshäst, slutligen komminister och gift med en dotter av Book, samhällsfiende. Roth, Elis Eberhard, föreg. son, med. lic, stadsläkare, cynisk filosof, kallad “Jublet”, möjligen far till E. E. Ohlsson. Sadelmakaregesäll, stor orosande. Schönmayer, Isac, möbelhandlare. Siedel, änkenåd. Siedel, Arvid, föreg. son, brukspatron. Starke-Petter, stadsvakt. Stenberg, Paulus, borgmästare. Sörman, trädgårdsdräng, verkmästare m.m. Sörman, fru, föreg. hustru, f.d. skänkmamsell av ovanlig skönhet. Deras barn: Sörman, Gusten, arbetare, kontorist, kontorschef, rabulist. Sörman, Elsa, sömmerska, förlovad med A. Krok, Zionistiskt trosvittne. Vickberg, f.d. hovmästare och kammartjänare. Dessutom två stycken borgmästare, två stycken stadsfiskaler. Samt Folk.

I. BLEKÄNGEN

I norra delen av staden ligger Blekängen, som icke längre är någon äng. Blekängen består av lådformiga två, eller trevåningshus, betäckta med gul, grå eller laxfärgad rappning, som ofta faller av och sällan lagas. Husen bebos av Bromsens arbetare, “verkstadsarbetare” eller “tändsticksarbetare”–men allesamman Bromsens.

Längst i norr löper Blekängsgatan från öster till väster. Således medsols, men den besväras sällan av solen. Ännu i april är den kullrig av sotiga snöhögar, som vid ovarsam beröring spruta gyttja. I oktober är gatan bottenlös. Denna förstadsaveny skäres på tre ställen av till namnet kungliga gator: Karl Johans, Sofias och Oscars. Vid Karl Johansgatan ligger Bromsens Verkstad, vid Sofiagatan ligger krogen Tre Remmare, på vars trappa Broms och Sörman mördades. Mittemot Oscarsgatans mynning på andra sidan Blekängsbäcken ligger tändsticksfabriken.

Blekängsbäcken leder Tanningesjöns vatten ned till Storån. Den börjar vackert bland al och gran, bildar små leksaksfall under Backarnas björkar, som alla vrida sina kronor mot sydost. Han är ännu tämligen ren och fin, då han träffar Brända stenen vid stadsgränsen. Men Blekängsgatan fördärvar hans karaktär, och redan vid Blekängsbron är han en slusk bland bäckar.

Bron förbinder stad och land. När lantpatronerna åkt över bron, hålla de ett ögonblick för att putsa näsan, för att se på klockan, för att skjuta mössan ner i nacken, för att taga piskan ur stället–korteligen–för att göra en vacker entré. Bönderna stanna också vid bron. Märren skall vattnas, eller har hon fått något fanstyg i hoven. Pojken tar tömmarna, och far tittar in på Tre Remmare för att höra “um di vill ha nån potatis”. Pojken står och krafsar i hoven, och Blekängsbarnen råda honom vänligt att gå till skomakar Hagelin för att få starka skor åt märren. Bron är ständigt bevakad av Blekängsbarn. De förbrylla bönderna med kuggfrågor, och i mörkret kasta de sten efter patronerna. Skärvor av blomkrukor, gamla nattkärl och annat kasta de i bäcken. Ibland fånga de kattor och egga dem att angripa brons råttor. Men på hela Blekängen finns ej den katt, som vågar anfalla fotslånga råttor med bävertänder. Råttkungen själv bor under bron. Det är endast “Liter-Pelle” och Johnsson–”galna Johnsson” nämligen–som har sett honom, men man kan knappast betvivla hans existens. Skomakar Hagelin har motionerat om honom i stadsfullmäktige. Han har icke, som somliga velat påstå, någon slags krona på huvudet. Men han är fulla tre fot lång, han är mycket gammal, lever i månggifte och är upphovet till alla stadens rått-hordar. Det var också han, som bet ihjäl fru Siedels gula tax. Man fann liket uppkastat på Brända stenen, illa stympat. Fru Siedel sökte hämnd genom att lägga ut förgiftade köttstycken, ostbitar, mjölk. Andra djur togo skada därav, men råttkungen var henne för slug. Till sist försökte hon med gift i brännvin. Råttkungen drack icke en droppe. Varav skomakar Hagelin drog den slutsatsen, att råttkungen måste vara en rättrogen muhammedan.

„–förty det vi veta, att muhammedanerna icke förtära brännvin eller sådant se–”

Upptäckten av råttkungens religion ligger emellertid långt tillbaka i tiden. Fru Siedel dog ett tiotal år innan Broms kom till staden, vilket förklarar den annars oförklarliga omständigheten, att den gamla frun lät bygga sitt änkesäte på Backarna. På den tiden fanns icke Blekängslådor, icke verkstad, icke tändsticksfabrik. Från sitt fönster i södra gavelrummet såg den gamla frun en välskött åker skuren i tu delar av Björkenäsvägen. Det var en livlig väg, då som nu. Där åkte fru Siedels käre son, patron Arvid på Björkenäs, lång och mager, allvarlig som en präst. Där kom som orkanen med vinande klatschar och rytande “se opp” den käre svärsonen, baron Roger Bernhusen de Sars. Ofta körde han själv sitt svarta spann eller sina fuxar, och ofta måste Blekängsbron repareras. Bredvid honom på bocken satt galna Johnsson, ännu en späd yngling utan mustascher, finnar och hicka. Och på kaleschens dynor vilade ett eller annat fruntimmer, vackert men okänt.

Onsdagar och lördagar kom käre kusin Lilja från Viskingeholm. Han höll framför änkesätet en kvart eller så, spall kaffe på vargskinnspälsen, stoppade sockerbitarna i västfickan och grät över de dåliga smörprisen. Det var de tre herremansåken. Bondkärrorna, som skramlade förbi, voro oräkneliga och räknades icke. Men ibland kunde det hända, att en kärra, en riktig bondskjuts, stannade utanför änkesätet. Då visste gamla frun, att det var Liljas dotterson, den käre Abraham Björner, som friade till kaffekoppen. Och då fick hon brått! Fram med spetsmössan och fram med den “dyrbara” sockerkakan. Han arbetade som en slav, den stackars gossen, skjutsades från domsaga till domsaga. Men ändå kunde han finna en stund över för sin kära grande tante, skämtade lustigt, värmde hennes händer mellan sina och lät henne kyssa en fjunig och rödblommig kind.

Var det sommar och vackert väder, tog gamla frun kaschmirschalen och bamburöret ut ur skåpet och vandrade själv nedför Björkenäsvägen till bäcken och över bron. Där steg hon av vägen, stannade ett ögonblick för att torka lorgnettens glas och vandrade sedan långsamt och högtidligt fram mellan vävarna, som voro utlagda på ängen till blekning.

Det var alla stadens vävar. Alla mäns skjortor och alla fruars och mamsellers linnen och alla pigors särkar lågo här i sitt vardande. En viktig förrättning således och ett viktigt ögonblick detta, då gamla fru Siedel fyllde sitt självpåtagna värv att granska, berömma och döma. Hon var landsfru, hon var nåden på Björkenäs och stadens fruar och mamseller visste och erkände, att hennes dom ej kunde jävas. De visste också, att hon icke skrädde orden, och att hennes pipiga stämma nådde vida. De rodnade och bleknade, ungdomar fingo tårar i ögonen och samvetssjuka och harhjärtade rullade hastigt ihop sina vävar och flydde.

Obeveklig, omutlig skred fru Siedel fram, givande var och en, vad henne tillkom av gott och ont. Först när hon hunnit fram till sista räckan, närmast staden, stoppade hon in lorgnetten och med en liten handrörelse lät hon förstå, att hennes värv var fört till slut, att denna sista väv låg utanför all dom och rannsakan, över all granskning och allt beröm.

Och i det hon utförde en vacker nigning, snörpte ihop den tandlösa munnen och log:

–Min komplimang, min söta! Förträffligt, alltför charmangt.

Ty här hade nåden från Björkenäs mött sin ålderdoms käraste väninna, faster Mimmi, prostens syster, den mest aktade mamsell i staden och dess obestridda härskarinna.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.

Detta är en gratis demo av e-boken. Vi inbjuder dig att köpa den fullständiga versionen av publikationen.